Historiska nedslag

ADHD har varit känt i århundraden under olika namn och framför allt har orsakerna diskuterats. I början av 1900-talet etablerades det biologiska synsättet, men det har svängt fram och tillbaka de senaste 100 åren.

Här presenterar vi några viktiga årtal i ADHD-historiken:

År Händelse
1775 Melchior Adam Weikard, tysk läkare, beskriver tillståndet som han då kallar ”Attentio Volubilis” som en oförmåga för oftast pojkar att koncentrera sig och arbeta målinriktat.
1798 Alexander Crichton, skotsk läkare, skrev i en bok om mentala sjukdomar om ”Attention and its Diseases”.
1902 George Frederic Still, brittisk läkare, beskrev barn med ”normalbegåvning, destruktiva, rastlösa, bristande uppmärksamhet eller svårigheter med uppmärksamhet”. Han misstänkte att det kunde ha en biologisk orsak.
1937 Charles Bradley, amerikansk barnpsykiater, gjorde en studie på 30 barn där hälften blev lugnare, fungerade bättre socialt och skolresultaten sköt i höjden efter behandling med amfetamin.
1940-talet Brain Damaged Child-begreppet började användas som senare övergick till Minimal Brain Damage (MBD), det konstaterades att symtomen beror på en neurologisk hjärnskada.
1957 Maurice Laufner, amerikansk barnpsykiater, publicerade en studie om hur amfetamin påverkade vissa beteendestörningar, diagnosen kallades hyperkinetic impulse disorder.
1963 Ändrades diagnosen till Minimal Brain Dysfunction (MBD).
1980 I Diagnostical and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-III) fanns diagnosbeteckningen Attention Deficit Disorder (ADD) med för första gången. Det angavs också två undergrupper; med eller utan hyperaktivitet.
1987 Carina Gillberg använde begreppet Deficits in Attention, Motor control and Perception (DAMP) i sin doktorsavhandling.
1987 I en reviderad version av DSM-III R slogs underkriterierna för ADD ihop och nu hette det Attention Deficit Hyperactivity Disorder (ADHD).
1994 DSM-IV införde en ny definition för ADHD, sex av nio uppräknade symtom på uppmärksamhetsstörning och/eller sex av nio uppräknade symtom på hyperaktivitet/impulsivitet ska föreligga för diagnos. Symtomen skulle ha funnits före sju års ålder och det skulle gå att visa på en ”kliniskt signifikant funktionsnedsättning socialt i arbete eller studier”.
2013 DSM-5 förändrar diagnoskriterierna för ADHD. För barn krävs att sex av nio symtomkriterier är uppfyllda, men för vuxna bara fem och att symtomen har visat sig före tolv års ålder (tidigare 7 år) för att en ADHD-diagnos ska kunna ställas.

Diagnos & behandling

Syftet med att göra en ADHD-utredning är att öka förståelsen för en persons svårigheter och få möjlighet att ge rätt behandling.